Prolog Min blick är fast på trafikljuset som lyser rött. Det är det femte trafikljuset, sen vi startade för tio minuter sen, som i sista stund växlat över till rött. Taxichauffören svor till när vi stannade vid det fjärde trafikljuset och nu sitter han i stället och trummar med fingrarna på ratten som om han inte klarar av att vänta en sekund till. Och jag önskar inget annat än att sitta kvar här. Före vi åkte från festen bad jag om att något skulle hända längs vägen. En punktering, ett rådjur på vägen som får oss att väja undan och hamna i diket, eller en trafikolycka. Ja, vad som helst som får mig att inte komma hem. Jag antar att stoppen vid trafikljusen var ett fjuttigt svar på min bön. Jag hoppar till när jag plötsligt känner Philips varma hand på mitt nakna knä. Jag trodde han fortfarande sov för han hade tuppat av direkt vi satte oss i bilen. Kanske chaufförens taktlösa trummande hade fått honom att vakna. Hans grepp är hårt som att han vill hålla fast mig kvar bredvid honom. Jag känner hur hans hand långsamt söker sig längre uppåt mitt ben och jag fryser till. Han smeker mitt lår med sin tumme och med en långsam rörelse drar han tillbaka sin hand. Jag andas ut när jag inte längre känner hans hud mot min. Många par skulle nog beskriva beröringen som just hände som en romantisk gest, eller början på förspel kanske. För oss är det bara ett test på hur jag ska reagera och hur mycket han kan göra innan det går för långt. Jag sneglar försiktigt mot honom och han ler mot mig med en självbelåten min. ”Hade du roligt ikväll, älskling?” frågar han med hes röst. Med betoning på roligt vet jag vart han är på väg med detta. Han är upprörd över något, igen. Den hesa rösten kommer antagligen från all alkohol han druckit ikväll. I normala fall brukar han dra gränsen efter två glas men ikväll var det som om något inom honom hade ändrats. Han hade bara fnyst åt mig när jag försökte ge honom ett glas vatten. ”Vad ska jag med vatten till? ” Hade han sluddrat som svar. ”Vi är på bröllop och det finns gratis alkohol. Sluta vara så tråkig, Ina”, hade han fortsatt. Han hade sedan knuffa undan mig så vattnet i glaset spilldes över min blåa sidenklänning. Det verkade inte ha besvärat honom ett dugg för han bara fortsatte att gå vinglades över dansgolvet och fram till bardisken. Jag tittade på när han tog en shot med en av brudtärnorna. Han viskade något i hennes öra och hon skrattade som om det var det roligaste hon hört. Jag såg hur han fäste blicken på hennes urringning. Hon märkte det och log mot honom, som om hon tackade honom för att han spanade in henne. Jag stod kvar en stund och iakttog dem. Det var uppenbart att brudtärnan var attraherad av honom på sättet hon strök håret bakom örat och hur hon speglade hans kroppsspråk. Jag klandrade henne inte, han fick mig att reagera på samma sätt när jag pratade med honom för första gången. I första anblick verkar han perfekt. Och det är där problemet är. Vad han verkar vara är inte vad han egentligen är. Något som tog mig allt för länge att inse. När de beställde efter andra omgången av shots hade jag fått nog. Jag tillbringade resten av kvällen med att gråta inne på toaletten. Så, hade jag haft roligt? Nej. Jag slutade nog ha roligt för längesen. En hård armbåge mot min sida gör mig påmind om att jag inte besvarat hans fråga. ”Hörde du vad jag sa?!” väser han. Hans sammanbitna röst är det enda som hörs i taxibilen nu. Om bara chauffören kunde ha radion på skulle kanske detta gå obemärkt förbi honom för han har slutat trumma nu och sitter bara tyst och väntar på att trafikljuset ska växla om till grönt. Som på beställning ser jag den gula färgen lysa upp och jag hinner inte ens se den lysa grönt för bilen är redan i full fart framåt. Jag antar chauffören fått nog av allt väntande. Jag dämpar rösten så gott det går. ”Ja, jag hörde vad du sa. Vi kan prata mera om hur kvällen var sen när vi kommit hem.” Jag ger honom en snabb blick och försöker mig på ett leende, det misslyckas. Han tittar på mig med avsmak i blicken. ”Du kan garantera dig på mer än bara prat när vi kommer hem.” Han verkar inte ens bry sig om att chauffören kan höra vad han säger. Jag behöver inte ens titta upp för att veta att chauffören stirrar på oss i backspegeln. Han är antagligen obekväm, kanske överväger han om han ska säga något. Det behöver du inte, skulle jag vilja svara honom. Detta är helt normalt, han bara är så. Fast jag vet att det inte är normalt. När jag tänker tillbaka så har det nog aldrig varit det. Det känns som att man bara kan gå en viss tid och hoppas att saker ska ändras och bli bättre. Men jag har låtit det gå för länge nu. På sista tiden är det som att han inte längre bryr sig om konsekvenserna av sina handlingar. Det är som att han tröttnat på att försöka gömma vem han egentligen är och han har tröttnat på mig. Förra veckan slog han mig så hårt i ansiktet att mitt högra öga var uppsvälld i flera dagar. Han brukar undvika att slå mig på ställen där det kan synas. För om det inte syns utåt kan ingen veta hur illa det egentligen är. Jag fick förklara för mina kollegor att jag hade ramlat ner för trappan när jag var på väg till källaren för att tvätta kläder och de hade inte tvivlat ett dugg på den historien. Min chef Simon hade sagt att jag skulle börja ta det mer försiktigt när jag bär saker i trappan och att jag hade haft turen på min sida när jag inte hade skadat mig värre. Visst hade jag tur hade jag bara svarat honom. När jag kom hem från jobbet den dagen fick jag ett till slag av Philip. Jag hade glömt bort att svänga förbi hans kontor för att hämta hem hans arbetsdator. Denna gång var slaget mot magen. Så tur jag har Simon, tänkte jag, medan jag hängde över toalettstolen och spydde ut all smärta jag fått av mannen jag hatar att älska. Ett hastigt stopp från bilen får mig att flyga fram. Jag tittar ut och blir förvånad att se att vi är framme. Mitt hjärta börjar dunka snabbare och jag känner mig illamående. Chauffören harklar sig. ”Så där ja, hem ljuva hem.” Hans röst skär sig. Jag möter hans blick i backspegeln och ler ett hastigt leende mot honom. Han ler svagt tillbaka. ”Hur mycket blev det att kosta?” frågar jag och min röst låter darrig. Jag hostar till för att låtsas som att jag har något i halsen som irriterar. Jag sneglar åt sidan och stelnar till. Philips ögon är som fastklistrade på mig och jag ser på honom att han vet. Han vet att jag är rädd och vet att jag vet vad som kommer att hända när vi kommer in i huset. Vi håller varandras blick i några sekunder. Utan att säga något stiger han ut ur bilen. Han slår igen dörren efter sig så hårt så både jag och chauffören hoppar till. En obekväm tystnad följer. ”500 kronor blir det”, säger chauffören. Han försöker sig på ett till leende men denna gång misslyckas han. Jag gräver fram plånboken ur min väska och räknar snabbt ihop pengarna. Han ger mig kvittot och jag får fram ett mumlande tack innan jag stiger ur bilen. Jag tittar mot huset och ser att Philip lämnat upp ytterdörren efter sig. Han har inte brytt sig om att tända några lampor heller. Huset ser nästan övergiven ut. När jag är några meter från ytterdörren stannar jag. Det är som om något säger till mig att detta ögonblick är avgörande. Jag vänder mig om och ser att taxibilen fortfarande står kvar på samma plats. Det är för mörkt för att kunna urskilja chaufförens ansikte. Känner han också det jag känner? Skriker hans magkänsla åt honom att någonting hemskt är på väg att hända och att han borde ta mig härifrån. Jag håller fast blicken och väntar. Jag väntar inte på att han ska öppna dörren och ropa efter mig. Vi vet båda två att det inte kommer hända. Nej, jag väntar på att han ska hinna memorera hur jag ser ut. Så att han ska komma ihåg mig. För om några dagar när polisen kontaktar honom kommer de vilja ha en detaljerad beskrivning på mig. Som den sista personen som sett mig kommer han bli en viktig del av min historia. Jag står några sekunder till och sen vänder jag mig om. Mina fotsteg känns blytunga när jag tar de sista stegen till dörren. På samma gång jag är inne i huset hör jag taxibilen backa ut från infarten. Inne i huset är det fortfarande mörkt. Jag ser honom inte någonstans. En lättnad sköljer över mig, kanske var han så full att han däckade på soffan. Men så ser jag det, en mörk siluett i änden av hallen. Han står bara där. Det är något med sättet hur han står som jag inte kan greppa. Som att han inte har kontroll på sin egen kropp. Hela han står och svajar lite och jag märker att hans högra hand är knuten. Jag försöker urskilja hans ansiktsuttryck men det är för mörkt. Med darrande händer försöker jag hitta knappen till lampan på väggen. När ljuset tänts fryser jag till. Jag ser honom tydligt nu. Hans ansikte är helt främmande, det är som att jag tittar in i en främlings ögon. I hans högra hand håller han något som blänker. Det tar en stund innan jag förstår vad det är han håller i och när jag inser det är det för sent. Han har redan börjat springa mot mig. Det sista jag hinner tänka är om det gör ont att dö. Sen blir allt svart.